Väl hemma...fem veckor har gått.
Nu har fem veckor gått sedan vi kom hem från förlossningen. Åh vilken underbar/jobbig tid det har varit.
Jag och min sambo hade nog inte alls tänkt oss att det skulle bli så här jobbigt/underbart.=).
Dagarna innan jul träffade jag min kära vän för att visa upp vårt lilla underbarn. Kändes jätte konstigt att vi äntligen satt där båda två med våra barn. Vi som har pratat under hela graviditeten om hur det skulle kännas...och på nått sett så kändes det både konstigt men ändå så naturligt. Underlig känsla.
Julen kom och här hemma var det kaos. Jag hade verkligen sett fram emot en trevlig och "julig" dag men Felicia var gnällig och det var vi oxå. Ingen av oss hade nog fått sova under natten och att lära sig att sova när hon sover var svårt. Men nästa jul kommer att bli sååå mycket trevligare och då har vi våra familjer med oxå.
Min sambo började ta ut sina pappa dagar men bara vissa dagar. Vi bersämde oss att han skulle jobba då han kunde tjäna så mycket som möjligt under de röda dagarna. Hehe.
Under de dagarna var jag då själv med Felicia och det gick jätte bra även om man var trött. Hon var jätte snäll, åt, bajsade och sov.
I mellandagarna försökte vi bara ta det lungt och umgår med våran underbara lille dotter. Dagen innan nyårsafton kom min sambos föräldrar upp för att träffa Felicia och oss. Vi åt ute, pulsade i snön, spelade spel och tog kalla promenader. Felicia fick även jätte fina kläder av min sambos familj, vi hade verkligen trevligt.
I början på januari kom mina föräldrar upp. Åh de blev helt förtjusta i Felicia. Vilket inte är så konstigt, hon är ju helt underbart vacker och snäll. Under dessa dagar var vi mest bara hemma och tog det lungt, åt gott och njöt at Felicia.
Efter att de åkt hem så började min sambo att jobba igen, 9 dagar på raken och han var mycket trött.
Felicia har kommit in i det stadiet där hon måste var med oss hela tiden. Hon sover fortfarande på dagarna och är gärna varken på nätterna eller ligger och stånkar och stönar.
De senste dagarna har vi märkt att hon har ont i magen, och här om dagen var hon helt otröstlig. Vi viste inte hur vi skulle bära oss åt och det vet vi inte heller idag.
Det är sjukt jobbigt att se henne ha ont och skrika i nästan panik. Jag vill bara krama om henne och viska in hennes öra att allt kommer att lösa sig men hon skriker och skirker och skriker helt utan kontroll. Igår köpte jag miniform (medicin för kolik, som ska lösa upp bubblor i magen) vi började med dom i går och vi får väl se om det ger någon effekt. Hoppas!
I natt har hon sovit efter att min sambo äntligen fick henne att sova. Han är bäst på att natta henne. Och i dag har hon varit jätte snäll, gnällt lite av att hon är trött och nu sover hon. =)
Vi får hoppas att hon mår lika bra när hon vaknar....
Jag och min sambo hade nog inte alls tänkt oss att det skulle bli så här jobbigt/underbart.=).
Dagarna innan jul träffade jag min kära vän för att visa upp vårt lilla underbarn. Kändes jätte konstigt att vi äntligen satt där båda två med våra barn. Vi som har pratat under hela graviditeten om hur det skulle kännas...och på nått sett så kändes det både konstigt men ändå så naturligt. Underlig känsla.
Julen kom och här hemma var det kaos. Jag hade verkligen sett fram emot en trevlig och "julig" dag men Felicia var gnällig och det var vi oxå. Ingen av oss hade nog fått sova under natten och att lära sig att sova när hon sover var svårt. Men nästa jul kommer att bli sååå mycket trevligare och då har vi våra familjer med oxå.
Min sambo började ta ut sina pappa dagar men bara vissa dagar. Vi bersämde oss att han skulle jobba då han kunde tjäna så mycket som möjligt under de röda dagarna. Hehe.
Under de dagarna var jag då själv med Felicia och det gick jätte bra även om man var trött. Hon var jätte snäll, åt, bajsade och sov.
I mellandagarna försökte vi bara ta det lungt och umgår med våran underbara lille dotter. Dagen innan nyårsafton kom min sambos föräldrar upp för att träffa Felicia och oss. Vi åt ute, pulsade i snön, spelade spel och tog kalla promenader. Felicia fick även jätte fina kläder av min sambos familj, vi hade verkligen trevligt.
I början på januari kom mina föräldrar upp. Åh de blev helt förtjusta i Felicia. Vilket inte är så konstigt, hon är ju helt underbart vacker och snäll. Under dessa dagar var vi mest bara hemma och tog det lungt, åt gott och njöt at Felicia.
Efter att de åkt hem så började min sambo att jobba igen, 9 dagar på raken och han var mycket trött.
Felicia har kommit in i det stadiet där hon måste var med oss hela tiden. Hon sover fortfarande på dagarna och är gärna varken på nätterna eller ligger och stånkar och stönar.
De senste dagarna har vi märkt att hon har ont i magen, och här om dagen var hon helt otröstlig. Vi viste inte hur vi skulle bära oss åt och det vet vi inte heller idag.
Det är sjukt jobbigt att se henne ha ont och skrika i nästan panik. Jag vill bara krama om henne och viska in hennes öra att allt kommer att lösa sig men hon skriker och skirker och skriker helt utan kontroll. Igår köpte jag miniform (medicin för kolik, som ska lösa upp bubblor i magen) vi började med dom i går och vi får väl se om det ger någon effekt. Hoppas!
I natt har hon sovit efter att min sambo äntligen fick henne att sova. Han är bäst på att natta henne. Och i dag har hon varit jätte snäll, gnällt lite av att hon är trött och nu sover hon. =)
Vi får hoppas att hon mår lika bra när hon vaknar....
På BB
Vi kom upp på BB avdelningen vid 13 tiden. Då var vi trötta med lyckliga. Jag fick en säng i ett fyrbäddsrum där det låg en tjej till. Sköterskorna/barnsköterskorna var jätte trevliga och hjälpte mig med Felicia. Jag hade svårt att få henne att amma. Mina bröstvårtor var för platta. Men vi försökte allt vi kunde för att få henne att ta bröstet, men då berstämde hon sig för att snutta på sin egen tunga i stället och vägrade öppna munnen. Vi försökte gång på gång och under tiden så fick hon ersättning via kopp. Under första natten så tog sköterskorna hand om Felicia i ett annat rum så att jag fick sova ut. Å vilken skön nattsömn jag hade, och min sambo hade åkt hem för att sova.
Vid 7 tiden dagen efter ville de att jag skulle amma igen. Än en gång så gick det inte. De tyckte att jag skulle ge henne ersättningsmjölk via flaska istället så att hon kunde lära sig att suga. Detta skulle göras var 3:e timme och jag gick upp för att fixa i ordning hennes mat under hela dagen. Jag var helt slut tillslut. Jag hade knappt sovit och jag hade mycket ont där nere efter förlossningen. Att bara ta sig upp ur sängen var ett rent helvete och att kissa var ännu värre. Min sambo kom vid 19 tiden dag 2 och jag ville bara sova sova sova men ändå ville jag inte försumma den tiden tillsammans med alla tre så jag försäkte hålla mig vaken. =)
Min sambo åkte hem vid 22 tiden och vi hade verkligen försökt lära känna vår lilla Felicia under kvällen med att ge mat och byta blöja. Annars så sov hon som en prinsessa i mellan åt.
När natten kom så var det fortfarande matning var 3:e timme och jag var uppe och hämtade mat i kylskåpet i köket. Innan dess försökte jag i alla fall få henne att ta bröstet. Vid den här tiden hade jag fått en bröstpump för att få igång mjölkoproduktionen. Men hon ville inte ta bröstet nu heller. Jag började bli frustrerad och ledsen att jag inte kunde amma mitt barn, att jag inte kunde ge henne den bästa maten som hon verkligen behövde eftersom hon var så liten, men sköterskorna försäkrade mig om att detta inte är ovanligt och att jag skulle försöka ta det lungt. Felicia kännde av att jag var stressad och då blev hon det oxå.
Under tredje dagen så erbjöd de mig en amningsnapp ( Världens bästa uppfinning ). Det ser ut som en napp som man sätter på bröstvårtan så att barnet lättare kan suga. Felicia fattade vilken direkt och så började hon att amma. Hurra! Jag blev helt upprymd. När min sambo kom vid 3 tiden visade jag honom vilken genialisk sak detta var och han blev mycket positivt överraskad.
Under kvällen fikade vi och kollade på tv tillsammans i fikarummet och Felicia var nöjd och glad. Min bröst började däremot att bli hårda som fotbollar!! Aj!Aj! Jag kunde inte ens ana hur ont det skulle göra och hur hårda de skulle bli.
På fredag kväll fick vi åka hem. oj vad nervösa vi var. Hur ska detta gå? Kan vi ta hand om henne hemma och klarar vi det?
Vid 7 tiden dagen efter ville de att jag skulle amma igen. Än en gång så gick det inte. De tyckte att jag skulle ge henne ersättningsmjölk via flaska istället så att hon kunde lära sig att suga. Detta skulle göras var 3:e timme och jag gick upp för att fixa i ordning hennes mat under hela dagen. Jag var helt slut tillslut. Jag hade knappt sovit och jag hade mycket ont där nere efter förlossningen. Att bara ta sig upp ur sängen var ett rent helvete och att kissa var ännu värre. Min sambo kom vid 19 tiden dag 2 och jag ville bara sova sova sova men ändå ville jag inte försumma den tiden tillsammans med alla tre så jag försäkte hålla mig vaken. =)
Min sambo åkte hem vid 22 tiden och vi hade verkligen försökt lära känna vår lilla Felicia under kvällen med att ge mat och byta blöja. Annars så sov hon som en prinsessa i mellan åt.
När natten kom så var det fortfarande matning var 3:e timme och jag var uppe och hämtade mat i kylskåpet i köket. Innan dess försökte jag i alla fall få henne att ta bröstet. Vid den här tiden hade jag fått en bröstpump för att få igång mjölkoproduktionen. Men hon ville inte ta bröstet nu heller. Jag började bli frustrerad och ledsen att jag inte kunde amma mitt barn, att jag inte kunde ge henne den bästa maten som hon verkligen behövde eftersom hon var så liten, men sköterskorna försäkrade mig om att detta inte är ovanligt och att jag skulle försöka ta det lungt. Felicia kännde av att jag var stressad och då blev hon det oxå.
Under tredje dagen så erbjöd de mig en amningsnapp ( Världens bästa uppfinning ). Det ser ut som en napp som man sätter på bröstvårtan så att barnet lättare kan suga. Felicia fattade vilken direkt och så började hon att amma. Hurra! Jag blev helt upprymd. När min sambo kom vid 3 tiden visade jag honom vilken genialisk sak detta var och han blev mycket positivt överraskad.
Under kvällen fikade vi och kollade på tv tillsammans i fikarummet och Felicia var nöjd och glad. Min bröst började däremot att bli hårda som fotbollar!! Aj!Aj! Jag kunde inte ens ana hur ont det skulle göra och hur hårda de skulle bli.
På fredag kväll fick vi åka hem. oj vad nervösa vi var. Hur ska detta gå? Kan vi ta hand om henne hemma och klarar vi det?
Dagen då snön äntligen föll....
Äntligen har vår lilla prinsessa kommit till världen. Helt underbart, det är många härliga känslor som far igenom kroppen bara jag tänkter på henne och hur bra allt gick under gravididteten och förlossningen.
Graviditeten har i stort sett varit helt felfri. Inget illamående eller smärtsamma foglossningar. Men visst har det känts att man varit gravid och att kroppen har förändrats.
De första veckorna av graviditeten levde jag i ett underbart rus. Äntligen var jag gravid och vi skulle ha barn! Sedan började tankarna...tänk om barnet är sjukt eller om jag får missfall. Vi pratade med vår barnmorska och bestämde oss för att träffa specialistmödravården för att se om vi kunde göra ett forstervattenprov. Redan i veckan 13 fick vi se vårt barn på ultraljudet. Helt underbart! Vi fick sedan träffa en läkare som berättade om riskerna med att ta ett fostervattenprov och vi bestämde oss för att avböja. Är barnet sjukt så är det i alla fall vårt barn som vi längtar efter.
Sedan kom sommaren och jag började ana en lite mage. Äntligen! Det är ju inte kul att vara gravid utan att det syns. Man vill ju visa upp och vara stolt gravid.
Vill oxå säga att min bästa vän oxå var gravid (8 veckr före mig) så vi träffades en gång i veckan och pratade graviditet och hur vi kände oss. Det kunde inte var bättre än att ha sin bästa vän som går igenom samma känslor och utvecklign som jag.
Under sommaren hade vi en tid till på ultraljudet (rutinkontrollen). Detta var i vecka 18. Nu fick vi se henne lite mer tydligt. Allt såg bara bra ut. pust.
Sommaren gick och jag var nere hos mina föräldrar och magen växte och växte. När jag sedan kom tillbaka till jobbet kändes det som om jag hade varit gravid i en evighet, de på jobbet var helt till sig av att min mage hade vuxit så mycket. =).
Efter semesterna hade jag bara 11 veckor kvar tills jag skulle gå på havandeskapsledigt. Under de 11 veckorna jag skulle jobba hade jag en del ont i ryggen. Det var svårt att ta sig upp från stolar och svårt att springa i korridoren, men det gick. Sista veckan var jag verkligen less. Nu ville jag gå på ledighet, även fast jag visste att jag inte skulle jobba med mina underbara arbetskamrater mer. Det var inte säkert att jag skulle få jobba där igen efter att jag varit ledig. Tyvärr.
November kom och min bästa vän fick sin son. Mykcet spännande! Han var ju så liten och underbar. Åh vad avundsjuk jag var. Jag ville oxå ha mitt barn nu. Men i stället fick jag vara ensam med graviditeten en tid till. Efter att hon fått sin son var det som om tiden gick mycket mycket sakta. Jag ville bara att tiden skulle gå fort så att December skulle komma.
Dagarna gick i alla fall...december kom och även andra advent med lucia på söndagen. Jag och min vän träffades inne i stan för att fika. Dagarna innan hade jag kännt mig lite nere och hade en del sammandragningar så jag ville vara hemma. Men jag bestämde mig för ta mig in till stan även om det var nära dagen d. Vad var det västa som kunde hända? Dagen var jätte trevlig men jag hade en del sammandragningar, som visserligen inte alls gjorde ont, bara att det drog ihop sig och magen var hård så jag fikade och kolla på kläder.
14/12 på morgonen vaknade jag vid 4 tiden och kände att sammadragningarna inte var de samma som dagen innan. Jag gick upp och tog ett glas vatten och satte mig vid datorn. Jag ville inte hoppas på att det var på g, min vän hade ju berättat för mig att det skulle göra såå ont när det väl var i gång så jag försökte intala mig själv att det vara var sammandragningar och inte värkar.
Väl vid datorn så klockade jag sammandragningarna/värkarna och de kom var 8:de min. Vid det här lagen gjorde de inte så ont, kändes mest som en mensvärk. Jag ville inte väcka min sambo för att han skulle börja jobba kl 9 och tänk om det var "falskt alarm" så jag lät han sova och jag satt uppe i ottan och klockade. Den första snön föll.
vid 7 tiden gick jag in till honom (han skulle ändå vakna då) och berättade vad som pågick. Vi diskuterade om hur han skulle göra med jobbet ,han skulle öppna restaurangen, så vi bestämde oss för att han skulle åka dit och sedan komma hem när han hittat någon som kunde ta över hans pass.
Jag ringde förlossningen för att höra vad jag skulle göra...de sade att jag skulle ta en alvedon och sedan känna efter hur det kändes. Vilket jag gjorde sedan gick jag och lade mig för att vänta på att min sambo skulle kommer hem igen.
kl 11 kom han hem igen och jag hade sovit en stund. Värkarna hade avstannat och vi sov till kl. 14. Skönt.
Dagen flöt på och vid 16 tiden så började värkarna komma igen. Samma sak som på mogonen kom de var 8:de min och de var inte så starka. Det här var ju en lätt match tycket jag...ha!
Jag bestämde mig för att ta ett bad, vilket var helt underbart.
Kl. 9 gick slemproppen och jag började verkligen fatta att det var på g nu! Hjälp! Spännande! Bebisen skulle ju inte komma förräna den 16/12 ju.
Jag ringde åter igen förlossningen och berättade vad som hände och hur värkarna var. De tyckte att jag skulle komma in (jag tänkte...men varför? vi kommer ju ändå bara bli hemskickade i alla fall. värkarna gör inte så ont) så jag sade att vi skulle komma inom en timme.
Timmen gick och värkarna blev något starkare, inte så att jag tyckte att det gjorde så fruktansvärt ont.
Vi kom in på förlossningen vid 12 tiden och de satte en Ctg aparat på magen för att se hur värkarna kom och hur barnet mådde. Allt såg bara bra ut och vi pratade igenom hur jag ville göra med smärtlindring under förlossningen. Självklart ville jag ha ryggmärgsbedövning om det behödes, det här gjorde ju inte så ont som jag trodde...=).
Vi blev inlagda på ett förlossningsrum där vi fortsatte med Ctg övervakning och de satte en nål i mon hand. De lyckades spräcka 3 av mina vener innan de fick in den. Ajaj! Efter det så kändes det ganska bra, fortfarande inte så smärtsamma värkar, så jag ber min sambo att gå ut till bilen för att hämta lite musik. Han går i väg, under tiden så sätter väkarna fart och jag blir introducerad för lustgasen, vilket blir min bästa vän under en tid. Men värkarna sätter i gång på riktigt nu...aj aj aj! Jag ringer på klockan och säger " nu är det nog dags för att få mer smärtlindring ". Några minuter sernare kommer narkosläkaren in och berättar om vad som ska hända, som om jag inte vet det tänkte jag, jag jobbar ju på neurokirurgen...
Min samobo kommer in och ser alldeles förvånad ut. Vad händer? Under tiden som narkosläkaren börjar förbereda sina nålar så kommer värkarna allt oftare och starkare, vi måste avbryta flera gånger när värkarna kommer. Tillslut är den satt och värkarna börjar kännas mindre. Phu.
Nu känns allt mycket bättre. Barnmorskan vill att jag ska kissa och säger att jag inte ska vara sängliggande så mycket. Det går så mycket snabbare att öppna sig om man är uppegående. Så jag och min sambo går upp och tar en runda i korridoren. Vi stannar vid en världskarta och kollar in olika länder var de ligger och vi har en mycket trevlig tid. Vi äter choklad och dricker saft.
Tillslut vill jag lägga mig. Värkarna kommer med 4-5 cm mellanrum och jag är öppen 6 cm. De börjar kännas av nu. Jag har fortfarande inte så ont men jag håller mig ändå till lustgasen. Jag tror att ryggmärgsbedövningen tog lite snett, åt vänster ben. För jag kände av när jag kissade och vänster ben var avdomnat. Men men...
Tillslut är jag öppen 8 cm och jag börjar må lite illa. Det är svårt att ligga i sängen. Jag försöker sitta på en stol och luta mig mot en sackosäck men det känns inte bra. Jag lägger mig igen. Nu är värkarna mycket täta, ca 1-2 minuter i mellan och jag har ont! Lustgasen gör lite nytta men jag försöker andas igenom dom så mycket det går.
Klockan blir 7 och en annan jätte trevlig barnmorska kommer in (och en mycket trevlig elev). De vill sätta i gång ett värkstimulernade dropp så att jag öppnar mig lite fortare. Jag var öppen 8 cm i två timmar, innan hade det tagit 1 timme för en cm. Med droppet kommer allt i gång. Aj aj!
klockan 8:30 hoppas vi på att att jag äntligen har öppnat mig till 10 cm men icke! Nästan 9 säger barnmorskan och ger mig ett läkemedel som är lite muskelavslappnade så att huvudet kan tränga igenom. Det fungerar och vid 10 sätter krystvärkarna igång. Oj oj! Vilka krafter!
Jag sätter igång att krysta och det gör förbaskat ont men med lustgasen, ryggmärgsmedövningen och andningen så går det ändå. Under den här tiden var jag helt veck...jag trodde jag var i london, och träffade mussepigg. Seden hörde jag radion förvånandsvärt högt (den var nästan inte på).
Efter 37 minuter kände jag en hal liten sak komma upp på min mage. Smärtan var äntligen över och jag började bli klarare i knoppen efter lustgasen.
Allt var äntligen över!!!! Våran lilla tös var äntligen här! Liten och nätt men underbar.
Efter detta så kollade de igenom om jag behövde sys lite, ca 5 stygn blev det men jag hade inte spruckit. Pju!
När vi äntligen fått på henne lite kläder så fick vi in en jätte trevlig fika med mackor och kaffe. Mums.
Efter det tog jag min en dusch! fatta att jag ville duscha efter att jag precis fött en liten dotter. Ingen smärta, igen trötthet bara lycka!
Sedan bar det av till BB.
Graviditeten har i stort sett varit helt felfri. Inget illamående eller smärtsamma foglossningar. Men visst har det känts att man varit gravid och att kroppen har förändrats.
De första veckorna av graviditeten levde jag i ett underbart rus. Äntligen var jag gravid och vi skulle ha barn! Sedan började tankarna...tänk om barnet är sjukt eller om jag får missfall. Vi pratade med vår barnmorska och bestämde oss för att träffa specialistmödravården för att se om vi kunde göra ett forstervattenprov. Redan i veckan 13 fick vi se vårt barn på ultraljudet. Helt underbart! Vi fick sedan träffa en läkare som berättade om riskerna med att ta ett fostervattenprov och vi bestämde oss för att avböja. Är barnet sjukt så är det i alla fall vårt barn som vi längtar efter.
Sedan kom sommaren och jag började ana en lite mage. Äntligen! Det är ju inte kul att vara gravid utan att det syns. Man vill ju visa upp och vara stolt gravid.
Vill oxå säga att min bästa vän oxå var gravid (8 veckr före mig) så vi träffades en gång i veckan och pratade graviditet och hur vi kände oss. Det kunde inte var bättre än att ha sin bästa vän som går igenom samma känslor och utvecklign som jag.
Under sommaren hade vi en tid till på ultraljudet (rutinkontrollen). Detta var i vecka 18. Nu fick vi se henne lite mer tydligt. Allt såg bara bra ut. pust.
Sommaren gick och jag var nere hos mina föräldrar och magen växte och växte. När jag sedan kom tillbaka till jobbet kändes det som om jag hade varit gravid i en evighet, de på jobbet var helt till sig av att min mage hade vuxit så mycket. =).
Efter semesterna hade jag bara 11 veckor kvar tills jag skulle gå på havandeskapsledigt. Under de 11 veckorna jag skulle jobba hade jag en del ont i ryggen. Det var svårt att ta sig upp från stolar och svårt att springa i korridoren, men det gick. Sista veckan var jag verkligen less. Nu ville jag gå på ledighet, även fast jag visste att jag inte skulle jobba med mina underbara arbetskamrater mer. Det var inte säkert att jag skulle få jobba där igen efter att jag varit ledig. Tyvärr.
November kom och min bästa vän fick sin son. Mykcet spännande! Han var ju så liten och underbar. Åh vad avundsjuk jag var. Jag ville oxå ha mitt barn nu. Men i stället fick jag vara ensam med graviditeten en tid till. Efter att hon fått sin son var det som om tiden gick mycket mycket sakta. Jag ville bara att tiden skulle gå fort så att December skulle komma.
Dagarna gick i alla fall...december kom och även andra advent med lucia på söndagen. Jag och min vän träffades inne i stan för att fika. Dagarna innan hade jag kännt mig lite nere och hade en del sammandragningar så jag ville vara hemma. Men jag bestämde mig för ta mig in till stan även om det var nära dagen d. Vad var det västa som kunde hända? Dagen var jätte trevlig men jag hade en del sammandragningar, som visserligen inte alls gjorde ont, bara att det drog ihop sig och magen var hård så jag fikade och kolla på kläder.
14/12 på morgonen vaknade jag vid 4 tiden och kände att sammadragningarna inte var de samma som dagen innan. Jag gick upp och tog ett glas vatten och satte mig vid datorn. Jag ville inte hoppas på att det var på g, min vän hade ju berättat för mig att det skulle göra såå ont när det väl var i gång så jag försökte intala mig själv att det vara var sammandragningar och inte värkar.
Väl vid datorn så klockade jag sammandragningarna/värkarna och de kom var 8:de min. Vid det här lagen gjorde de inte så ont, kändes mest som en mensvärk. Jag ville inte väcka min sambo för att han skulle börja jobba kl 9 och tänk om det var "falskt alarm" så jag lät han sova och jag satt uppe i ottan och klockade. Den första snön föll.
vid 7 tiden gick jag in till honom (han skulle ändå vakna då) och berättade vad som pågick. Vi diskuterade om hur han skulle göra med jobbet ,han skulle öppna restaurangen, så vi bestämde oss för att han skulle åka dit och sedan komma hem när han hittat någon som kunde ta över hans pass.
Jag ringde förlossningen för att höra vad jag skulle göra...de sade att jag skulle ta en alvedon och sedan känna efter hur det kändes. Vilket jag gjorde sedan gick jag och lade mig för att vänta på att min sambo skulle kommer hem igen.
kl 11 kom han hem igen och jag hade sovit en stund. Värkarna hade avstannat och vi sov till kl. 14. Skönt.
Dagen flöt på och vid 16 tiden så började värkarna komma igen. Samma sak som på mogonen kom de var 8:de min och de var inte så starka. Det här var ju en lätt match tycket jag...ha!
Jag bestämde mig för att ta ett bad, vilket var helt underbart.
Kl. 9 gick slemproppen och jag började verkligen fatta att det var på g nu! Hjälp! Spännande! Bebisen skulle ju inte komma förräna den 16/12 ju.
Jag ringde åter igen förlossningen och berättade vad som hände och hur värkarna var. De tyckte att jag skulle komma in (jag tänkte...men varför? vi kommer ju ändå bara bli hemskickade i alla fall. värkarna gör inte så ont) så jag sade att vi skulle komma inom en timme.
Timmen gick och värkarna blev något starkare, inte så att jag tyckte att det gjorde så fruktansvärt ont.
Vi kom in på förlossningen vid 12 tiden och de satte en Ctg aparat på magen för att se hur värkarna kom och hur barnet mådde. Allt såg bara bra ut och vi pratade igenom hur jag ville göra med smärtlindring under förlossningen. Självklart ville jag ha ryggmärgsbedövning om det behödes, det här gjorde ju inte så ont som jag trodde...=).
Vi blev inlagda på ett förlossningsrum där vi fortsatte med Ctg övervakning och de satte en nål i mon hand. De lyckades spräcka 3 av mina vener innan de fick in den. Ajaj! Efter det så kändes det ganska bra, fortfarande inte så smärtsamma värkar, så jag ber min sambo att gå ut till bilen för att hämta lite musik. Han går i väg, under tiden så sätter väkarna fart och jag blir introducerad för lustgasen, vilket blir min bästa vän under en tid. Men värkarna sätter i gång på riktigt nu...aj aj aj! Jag ringer på klockan och säger " nu är det nog dags för att få mer smärtlindring ". Några minuter sernare kommer narkosläkaren in och berättar om vad som ska hända, som om jag inte vet det tänkte jag, jag jobbar ju på neurokirurgen...
Min samobo kommer in och ser alldeles förvånad ut. Vad händer? Under tiden som narkosläkaren börjar förbereda sina nålar så kommer värkarna allt oftare och starkare, vi måste avbryta flera gånger när värkarna kommer. Tillslut är den satt och värkarna börjar kännas mindre. Phu.
Nu känns allt mycket bättre. Barnmorskan vill att jag ska kissa och säger att jag inte ska vara sängliggande så mycket. Det går så mycket snabbare att öppna sig om man är uppegående. Så jag och min sambo går upp och tar en runda i korridoren. Vi stannar vid en världskarta och kollar in olika länder var de ligger och vi har en mycket trevlig tid. Vi äter choklad och dricker saft.
Tillslut vill jag lägga mig. Värkarna kommer med 4-5 cm mellanrum och jag är öppen 6 cm. De börjar kännas av nu. Jag har fortfarande inte så ont men jag håller mig ändå till lustgasen. Jag tror att ryggmärgsbedövningen tog lite snett, åt vänster ben. För jag kände av när jag kissade och vänster ben var avdomnat. Men men...
Tillslut är jag öppen 8 cm och jag börjar må lite illa. Det är svårt att ligga i sängen. Jag försöker sitta på en stol och luta mig mot en sackosäck men det känns inte bra. Jag lägger mig igen. Nu är värkarna mycket täta, ca 1-2 minuter i mellan och jag har ont! Lustgasen gör lite nytta men jag försöker andas igenom dom så mycket det går.
Klockan blir 7 och en annan jätte trevlig barnmorska kommer in (och en mycket trevlig elev). De vill sätta i gång ett värkstimulernade dropp så att jag öppnar mig lite fortare. Jag var öppen 8 cm i två timmar, innan hade det tagit 1 timme för en cm. Med droppet kommer allt i gång. Aj aj!
klockan 8:30 hoppas vi på att att jag äntligen har öppnat mig till 10 cm men icke! Nästan 9 säger barnmorskan och ger mig ett läkemedel som är lite muskelavslappnade så att huvudet kan tränga igenom. Det fungerar och vid 10 sätter krystvärkarna igång. Oj oj! Vilka krafter!
Jag sätter igång att krysta och det gör förbaskat ont men med lustgasen, ryggmärgsmedövningen och andningen så går det ändå. Under den här tiden var jag helt veck...jag trodde jag var i london, och träffade mussepigg. Seden hörde jag radion förvånandsvärt högt (den var nästan inte på).
Efter 37 minuter kände jag en hal liten sak komma upp på min mage. Smärtan var äntligen över och jag började bli klarare i knoppen efter lustgasen.
Allt var äntligen över!!!! Våran lilla tös var äntligen här! Liten och nätt men underbar.
Efter detta så kollade de igenom om jag behövde sys lite, ca 5 stygn blev det men jag hade inte spruckit. Pju!
När vi äntligen fått på henne lite kläder så fick vi in en jätte trevlig fika med mackor och kaffe. Mums.
Efter det tog jag min en dusch! fatta att jag ville duscha efter att jag precis fött en liten dotter. Ingen smärta, igen trötthet bara lycka!
Sedan bar det av till BB.
Lillsnuttan
Här är hon! Vår lilla Felicia. 2420 tung och 45 cm lång.
